Hej Alla-nyfikna-på-vad-en-av-Team-Rynkebyarna-nu-går runt-å funderar-på.

Just nu handlar det mycket om att samla in rena och nakna stålars till Barncancerfonden – och det går fantastiskt. Tack alla sponsorer! Hoppas ni verkligen inser vilken insats ni gör och att era bidrag kan vara (Är!) det som gör skillnad. Fick vid dagens träning en kort uppdatering på hur mycket vi hittills samlat in. 400 000 Pix! Vi närmar oss målet med stormsteg. Skulle vi – med er hjälp – råka skjuta över målet är väl detta ändå en rätt häftigt ”miss”.

Teamleadern, our one and only coach, Paul Chronqvist höll idag inför träningen ett inspirationsanförande som – som vanligt – sprang fritt ur hjärtat. Det var som alltid mättat med entusiasm men denna gång fanns det anstrykningar av filosofi. Dé ni!

Just det, träning. Det var det jag ville komma in på. Jag har alltid mer eller mindre tränat. Jag har ett förflutet som tävlingssimmare i S02, Götelaborg på åttiotalet. Det märkliga är att jag av någon outgrundlig anledning satt den träningsnivån som då rådde som en slags märklig definition/norm på vad ”vältränad” skall innebära.

Detta har fått till konsekvens att jag med den cykling jag till vardags bedriver (till och från jobbet) + styrketräning ett par ggr per vecka endast skulle innebära ”hyfsat, nära på, näst intill hyggligt tränad”. När jag inför vår kick off nu i september fick veta att vi skulle träna ett sk. core-pass (mage, rygg, bål å sånt…) och att träningen framöver kommer att fokusera på det tänkte jag: Piece of cake, det kan jag ju…” Ack som jag bedrog mig. Bigg tajm!

Här har jag gått och drullat runt å inbillat mig vara stark i mage å rygg bara för att jag kör lite sit ups och hivar upp lite skrot. Nu har jag fattat vad som verkligen ger något och vad det innebär att slita – på riktigt. Det är mycket lätt att bli bekväm i de övningar man/jag behärskar. Då är det också lätt hänt att man inte riktigt vill ge sig utanför sin bekvämlighetssfär.

Den sfären har Paul C. med råge omintetgjort. Under det första passet kunde jag inte fatta att plankövningar för magen kunde vara ett sådant lidande. Att sitta på en pilatesboll med bena i vädret kunde innebära en sådan förnedring. Men vilken väckarklocka! Nu har jag fattat vad som verkligen ger något och hur snabbt det går att träna upp sig.

Det var inte med lite stolthet som jag malligt, inför flera av mina Rynkeby-kompisar Anders Möller och Carin Cronqvist ljudligt och stolt klargjorde att jag minsann under 50 sekunder kunde sitta på en ”halvpilatesboll” med bena rakt å snurra både mot och medsols – med min värdighet i behåll. För drygt en månad sedan var det en ren omöjlighet och plåga. Nu gäller det att inte ännu en gång bli bekväm och inbilla sig något, men detta lär väl Coachen se till… Nä, slut på dagens reflektioner. Nu skall jag kätskt moffa i mig en Plopp!

Rock on,
Anders Engevall

Annonser
Det här inlägget postades i Deltagare 2013. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s