Gunilla Stripple herself

stripple

Det gäller att associera och dissociera, tänka kadens, tänka middagsmat, tänka energybar, tänka på nya tandborstar till barnen, tänka rullgrus, tänka på Mickan i Solsidan….Jag ler hela vägen uppför slakmotan, märkte den knappt. Sen tänker jag på Carina Berg, jag gillar henne, modig och varm, gör bra program. Och vad glad hon är!

Träningsstund ger bra med utrymme för tänkande. Om min arbetsgivare visste hur snabb jag blir i mina synapser (kul ord, omkopplingsstationer i hjärnan) av att väja för loja harar på min cykeltur i arla ottan så skulle hen nog trycka ”gillar” lite oftare i min träningsdagbok. Att jag sen håller mig friskare, piggare och blir en stjärna på logistik borde hen också beakta.

Hen själv är tydligen anmäld till ett motionslopp i vår, hen behöver uppmuntran på sin väg. Som alla, varje dag. Speciellt de små och halvstora som jag möter i mitt jobb som barnläkare. Jag blir glad över att gå till jobbet, mina patienter är oförutsägbara och utmanande. De beter sig sällan som föräldrarna förväntar sig och det lämnar stort utrymme för improvisation. Min bästa isbrytare till flickor och pojkar i 3 års åldern är att kommentera deras förtjusande färg på nagellacket (funkar för all del rätt bra på vuxna också). Blir man bundis med barnet har man föräldrarna i en liten ask och kan börja jobba med situationen som tagit familjen till doktorn. Ibland är barnet allvarligt sjukt, ibland mindre. Ofta är föräldrarna trötta, oroliga och ovissa.

Det vi doktorer gör kan liknas vid en banprofil. Vi kan ofta förutsäga längden och lutningsgraden på tillståndet, berätta om toppar och dalar. Varna för svåraste krönen och råda vad som behöver göras vid ev punktering. Vi vet hur man på ett bra sätt passerar rullgrusen och vi kan flagga för att målet är nära. Vi kan göra en tänkbar utformning av loppet men vi kan aldrig med full säkerhet veta exakt hur loppet kommer att bli för den enskilde individen. Vi vet dock att med skratt mår alla lite bättre, blir lite piggare. Kan jag bidra till att miljön och stunden på sjukhuset, skolan och BVC känns lite gladare för mina patienter gör jag gärna det. Om besökare känner sig välkomna och mindre främmande bjuder jag utan omsvep på mig själv och på lite vardagsprat, om allt från skylanders till pudlar, från surdegsbröd till Mallorca, från fälgar till läppstift.

På vägen till Paris har jag en hel radda samtalsämnen i cykelärmen, att ta fram när lagkamraterna behöver växla mellan att associera och dissociera – för det ger bra resultat på slutprodukten det där, om man tänker på lite av varje och får till ett oväntat skratt.

Gunilla!

Annonser
Det här inlägget postades i Deltagare 2013. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s