Moi – un synestet

Jag kom till insikt häromdagen efter att en kollega upplyst mig om att jag är en sk ”synestet”. Jag har fått en diagnos. Äntligen! Eller snarare – jag har fått ännu en… Vad är eller gör en synestet frågar sig kanske vän av ordning (jag hade fram till i torsdags själv ingen aning)?

Jo, jag ser vardagliga företeelser, uttryck och begrepp i färger. T ex. har jag alltid förknippat veckodagarna med vissa oföränderliga och bestående färger. Tisdag har alltid varit gul-orange. Onsdag har gått i en grön-gul ton, torsdag är mörk röd-lila och fredag är myrornaskrig-grå.

Även siffror och vissa bokstäver äger sina bestämda kulörer. Är det någon mer än jag som upplever ord med andra sinnen än hörseln? Vi är i så fall inte ensamma. Ca 2 % äger denna lilla egenhet. En annan liten kul grej är att jag tänker mig året som en cirkel – men moturs. När det stod klart för mig att jag nu ingår i de synestetiskas skara kom det som en liten överraskning häromdagen när jag körde benpress – och tog i ordentligt. Lite mer är brukligt faktiskt. Det nästan svartnade för ögonen, men vad som var lite förvånande var att jag för ett par sekunder förlorade färgseendet. Insåg därmed (moget för en gångs skull…) att här någonstans skall jag nog vara nöjd – och släntrade vidare till nästa övning. Att avbryta passet var inte att tänka på. Ännu ett i raden av övervägda och mogna beslut.

En annan sak som just nu engagerar mig – men ffa min kropp – är att jag för skojs skull testar hur det känns och funkar med LCHF-kost. Det går si sådär men är helt ok. Det bottnar i förra veckans dubbelpass där jag mitt under spinningpasset (efter en timmes cirkelträning) drabbades av en, inte enbart smärtsam, förlamande mjölksyra. Pauls förklaring var lika självklar som sann – jag hade tömt mina depåer av muskelglykogen och att det skall vi se upp med när vi trampar på ned till Paris.

Grejen är att tidigt komma igång med fettförbränning, så nu testar jag hur det känns. Jag har haft det skojigare. Mår inte så där prima men jag skall löpa linan ut nu en månad. Kanske jag borde ta en funderare på det där med gränssättning..? En alternativ metod till att inte drabbas av muskelglykogentorsk är att kontinuerligt under loppet konstant vröla i sig choklad (Plopp?), chips, sportdryck å Gud vet vad. Men jag tvivlar på att det räcker.

Det antyddes en del på fejjan härförleden om att det fanns tankar kring rakning. Nej, nej å åter nej. Vuxna, välfungerande och tänkande människor ägnar sig inte åt det – simmare gör det, (å det finns förklaringar – även dessa står att finna i diagnos handboken DTMM 5…) – å låt dem få fortsätta med det. Fast det känns ändå lite frestande att kungligt få återfalla i gamla försyndelser. Tanken kittlar mig. Tänk att grensla en gyllengul (askonsdagen för de som undrar) Bianchi med nyrakade ben, tejpade öron och kropp insmord i väldoftande oljor. Ser ni bilden? Den är inte vacker! Så pliiis – skona oss.

Dagens pass var förfärligt. Tom på socker, lätt illamående och smått toppad (bra drag på cortisolet – ett stresshormon som får den mest sansade människa att framstå som en komplett och pladdrande idiot – vilket kanske just denna text vittnar om…) Nåväl, jag kom hem levande å la mig i partär. Det tog dock en stund att bli av med bilden av mig i en halvnelson under en 120 kilos hårig serb – no offense alla Balkan brottare.

Rock on

Engevall

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s