Me and my Mamils

Vid min gata i stan fanns en gång ett grusspår som gick från ena ändan till den andra. Där struttade orädda barn glatt runt samtidigt som de loja hararna mumsade nedfallna äpplen.  Pensionärerna gick sina dagliga rundor utan stavar. Som ni förstår, detta var så länge sen att elitmotionär, hen, egentid och lycra inte fanns.

En regntyngd dag stod en grupp medelålders aktivister i manchesterbyxor och duffel på spåret utrustade med protestlistor mot asfaltering av detsamma. De hade då ingen aning om att det var generation ”Mamil” som de haffade där i utkanten av stan. Mamils själva visste förmodligen inte heller att de var just ”mamils to be”, dvs Middle Aged Men in Lycra. Då var de småbarnsföräldrar med cykelkärra, några kilo för mycket runt midjan och fredagsmys med vin i 80-kronorsklassen.

Så småningom blev dessa män 10 år äldre och barnen från cykelkärrorna cyklade själva på det asfalterade spåret.  Männen fick kämpa för att hålla jämn takt med barnen under löprundorna. Männen var i behov av en livsstilsförändring. Och plånboken hade växt i samma takt som barnen.

Med dagstidningen och möjligen Dagens Industri följde en prenumeration på ett manligt hälsomagasin. Att läsa om motion och muskler räckte ett tag innan förnuftet tog mannen till fånga. En pulshöjning behövdes. Med de rätta prylarna förstås! Mamil hade aldrig lagt märke till att det fanns de som joggade, rätt fort, i bomullsshorts och sunkig t-shirt från Hultsfredsfestivalen. Mamil dagdrömde till bilderna i träningsmagasinet. Han googlade cykelprylar på sin bärbara dator. I expertaffären köpte Mamil nödvändig utrustning för sin kommande träningscyklingsepok. Han kom hem med två kvitton, ett till frun och ett till försäkringsbolaget.

Sen började Mamil att cykla lite kortare rundor i skymningen så att ingen i kvarteret skulle se hans svarta ”fjollbyxor”. Men, men de var ju nödvändiga, så var det honom sagt. Dessutom hade de ”padding” för rumpan och andra mjukdelar och det behövdes verkligen. Efter ett tag glömde Mamil sina lycrabyxor och vågade sig ut i dagsljus. Han började cykla till jobbet och snabbt gick det, speciellt på det asfalterade spåret.

Hararna var de som först hoppade iväg till andra vidder. Barnen går numera i disciplinerade led på den lilla kvarlämnade gruskanten och pensionärerna har skaffat sig stavar. Mamilsen cyklar fortsatt rätt fort, fast kanske inte riktigt så fort som de tror. De skulle snarare passa i ett motionslopp än på touren.

Jag har en idé om att ställa mig på spåret med mina listor, d.v.s anmälningslistor till Team Rynkebys kommande motionslopp, Barncancertrampet. Och om de vill cykla fort kan de få ligga på rulle på mig under mina träningsrundor ut mot vidderna, en bit i alla fall.

Av:
Gunilla Stripple

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s