Min syster Camilla

fredin_camillaAv: Niclas Fredin
En solig söndag i början av mars åker vi iväg för ett studiebesök på BUS (barn- och -ungdomssjukhuset) i Lund. Agendan för dagen är föredrag med Kees Jan (onkolog på BUS), besöka avdelningen och lyssna på vår teamkollega, Mattias Holgersson. Det blir en dag som berör oss många djupt. Förutom cyklingen till Paris så har vi ännu en gemensam beröringspunkt. Många av oss är påverkade direkt eller indirekt av cancer.

Jag och min familj tillhör kategorin direkt. Den här söndagen blev för mig, personligen, en resa 28 år tillbaka i tiden. En resa som gick genom ungdomlig lättja, oro, hopp, förtvivlan för att så småningom utmynna i djup smärta och sorg. Men i ständig närvaro av kärlek och värme.

Genom Mattias berättelse om Gustavs sjukdom och familjens situation återupplevdes mina egna minnen. Det kändes som igår som min syster, Camilla, insjuknade med liknande symptom.

Året var 1984. Camilla och jag var i tonåren och livet lekte. liksom många andra åkte vi iväg som utbytesstudenter till USA. Eftersom Camilla var ett år äldre än jag, åkte hon iväg först till Tucson, Arizona. Fotboll var på frammarsch i USA och Camilla, som var duktig i fotboll, blev lite av lagets playmaker. Hon fann sig snabbt tillrätta och trivdes bra med både skola och fotboll. Vi höll tät kontakt med varandra genom telefon och handskrivna brev.

Camilla var oroväckande ofta trött vilket konsulterande läkare avfärdade som vårtrötthet. Men hon kände även en liten kula som växte i hennes bakhuvud. 3 gånger under höstterminen sökte hon läkarvård för detta. Ett inflammerat aterom (svullen talgkörtel) konstaterades lättat och man hade ingen anledning att misstänka något allvarligare.

Livet spann vidare på båda sidorna om Atlanten. Inspirerad av Camillas upplevelser i USA började även jag planera min kommande USA vistelse. Som passionerad hockeyspelare (redan som 6 åring) så föll valet på delstaten Maine och en skola med inriktning på ishockey på schemat. På denna skola kunde man välja sommarskola, för att lägga grunden för den idrott man valt, vilket passade mig bra.

Sommaren 1985 avlöste vi varandra. Camilla kom hem och jag åkte över och körde sommarträning med skollaget. Med andra ord blev vår sista sommar tillsammans väldigt kort. Men det visste vi ju inte då. ”ateromet” i Camillas huvud hade växt från ”ärta” till en halv tennisboll och hon hade svårt att ligga på rygg när hon skulle sova. Det var inget aterom det var fråga om. Det var betydligt allvarligare än så.

Diagnosen blev embryorabdomyosarkom. En intensiv resa tog sin början med akut operation i Malmö och fortsatte under hösten med cytostatika och strålbehandlingar. Under hösten när Camilla kämpade för livet, befann jag mig alltså ovetandes med att jaga hockeypuckar och bra betyg på en skola i Maine. Det var först när min pappa besökte mig i USA som jag förstod vad som hade hänt med Camilla.

Jag var 16 år gammal, ensam i ett främmande land och chockad. Frågorna snurrade i huvudet.
Skall jag stanna kvar i USA eller åka hem?
Hur farligt är det?
Vad är nästa steg?
Slutligen sa jag till mig själv: Det fixar sig!!!

Det gjorde det inte. I oktober hade cancern spridit sig till lungorna och efter det gick allting mycket fort. Den 13 december fick vi veta att det inte fanns något mer att göra för Camilla. Jag blev ombedd att boka en resa hem då det inte fanns mycket tid kvar.

Camilla fick en blodtransfusion för att klara julen, det var hennes egen önskan. Det var också hennes önskan att få spendera sin sista tid hemma. Mina föräldrar skötte om henne med hjälp och utrustning från lasarettet så länge det var möjligt. Men till slut behövde Camilla läkarvård och togs in på Helsingborgs lasarett.

Vår familj var samlad där en allra sista gång. Jag och min bror Claes höll henne i varsin hand när hon dog natten 30 december, 1985, endast 18 år gammal.

Många år har gått sen dess. Idag skulle Camilla varit 45 år. Vi tänker på henne dagligen. Ibland pratar vi om vem Camilla hade varit idag, vad hon hade gjort. Kanske hade hon varit gift och haft 2-3 barn och säkert ägnat tiden åt ridning och hästar. Troligen hade hon arbetat utanför familjeföretaget eftersom hon var mer självständig.

Familjen har alltid betytt mycket för oss och frågan är hur Camillas sjukdom och bortgång har präglat oss som familj. Hade vi varit annorlunda? Troligtvis. Vi bryr oss om varandra och värdesätter triviala saker som kanske passerar obemärkt för andra.

fredin_familj

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s