Träningsabstinent i exil

Det var så oerhört väl genomtänkt, veckan var vigd för formtoppning på annan ort. Bara några lätta pass finlöpning, några syralösa längder i bassängen och just ingen cykling.

Teamsjukan. Läkaren sa att jag måste äta, sova och vila helt från träningen. Antibiotika skulle troligtvis inte alls påskynda tillfrisknandet. Inte? Hem och leta. De gamla doxyfermtabletterna, en gång inhandlade mot Malaria över tveksam disk på gränsen till Burma, var förmodligen av samma ålder som koffeintabletterna med bäst före datum dec -02. Jag tog dem ändå i skydd av midnattsmörkret. Även koffein-tabletterna. I exil i Borås.

Att följa ordinationen på punkten äta är inte så svårt, samma café varje dag efter jobbet, dubbla bakverk. Hittar ingen affär med pre-load påsar och fyller därför på med kolhydrater i godisaffären istället. Jag har läst att Anders Szalkai gör så inför sina lopp. Kan han borde väl jag också kunna.

Sovabiten är inte lika självklar. Andra natten i exil inleds med hjärtskärande skrik av nyföding. Undrar om det var någon av de bebisar jag skrev hem från BB i morse? Borde det ju vara. Blir det konstigt om jag knackar på och föreslår lite mer mat eller en kvällspromenad? Men om de ber mig att ta barnet på promenad så att de kan vila en stund….då blir det ju nästan träning och det skulle jag ju inte idka. Jag avvaktar och morgonen därpå smyger jag tyst som en mus iväg till jobbet för att inte väcka den bebis som sover. Nästkommande kväll inleds med att en flaska whiskey kommer hissandes förbi balkongen. Avsändare glada medelålders damer, mottagare gladare män i övre medelåldern. Jag fortsätter läsa PM om innehållet i olika vätskor som man ger till för tidigt födda barn. Gör vad jag kan för att somna.

Träningsvilan går rätt bra första dygnet. Gör inget direkt pulshöjande utan kör lite planka och rygg. Kommer på att Pauls planka inte bara innebär att stå rakt upp och ner utan man måste ut med armarna också, gör om hela övningen. Har börjat titta på nån sprintorientering på SVT play och är så inne i tävlingen att jag glömmer gå ur min plankposition. Går en promenad för att kolla in husen. Blir varse att jag gör enbensspänsthopp upp och ner för trottoarkanten när jag tror att ingen ser. Killen med stor hund byter trottoar. Jag kommer till insikt, jag har abstinens. Tar insikten under armen och går hemåt i oförrättat ärende.

Nästa dag kan jag ärligt möta läkarens blick. Jodå, vilat, tråkigt men självklart humhum. På kvällen tar jag på mina löparkläder, inte för att jag ska springa utan för att det är så fint väder. Jag ska gå och titta på de vackra rododendronbuskarna i parken. Kanske ett nytt intresse kan slå rot. Fint med grusstigarna som löper genom parken. De vindlar sig så vackert, lite lagom kuperat är det också. Det kan ju inte räknas om jag bara släpper efter lite i nedförsbackarna och låter benen gå av sig självt?

Följande morgon är blicken inte lika oskyldig. Läkaren ler och berättar att hon tog en liten morgontur på 7 km innan jobbet. Så underbart för dig, kvittrar jag och hostar påpassligt. Hon är ju bara underläkare och säkert inte så erfaren. Undrar om hon verkligen har rätt i att jag ska vila helt och hållet? En liten runda kan ju inte skada? I 7min/km tempo, som att gå fort fast jag låter fötterna rulla lite, borde vara tillåtet och lindrar ju min abstinens avsevärt. Inte jobbigare än att cykla till jobbet med ”Freddy”, transportavdelningens rosa lånecykel som gör frivarv på ettans och tvåans växel och således måste framföras på trean även i uppförsbackarna. Gör mig inget.

Läkaren är på utvecklingsdag, jag behöver inte förklara nåt för nån annan än mig själv. Det är dock nåt som skaver och jag ställer in det planerade mycket lätta löppasset som jag hade hoppats kunna genomföra under eftermiddagen. Jag går hem och läser fler tråkiga PM om hur man bäst tar hand om patienter. Klarar det i två timmar och får fruktansvärd abstinens. Måste ut. Tar på löparpjuksen men behåller sommarklänningen på. Vet att min gräns går där nånstans, inte springa med klänning. Börjar promenera upp mot sjukhuset, backen uppför är så fin. Hjärnan säger korta steget, hög höft, klipp, klipp, klipp. Jag tvingas vika av på en tvärgata. Klarar inte att se backen. Intalar mig att jag är ute för att se om det finns många flaggstänger i villaträdgårdarna. Det är ju ändå svenska flaggans dag. Ser två lyckliga cyklister på en uppfart, tvi för dem. Min egen cykelbränna håller på att blekna bort och ersättas av landstingsbussarongbränna. Fulast i världen. Ser precisionsklippta gräsmattor och blir irriterad. Slipper se sånt när jag springer. Mitt i villakvarteret ligger Björkängsvallen som fostrar små Elfsborgare. Jag går demonstrativt åt andra hållet. HIF äger säger jag kaxigt åt en passerande bil. Jag har blivit ett monster, min abstinens är ej särskilt klädsam. Den kommer förmodligen spilla över på konduktören på sunkpendlingståget mot Varberg imorgon. Jaja lite träningsbortfall tänker ni. Men vet ni vad, allra mest saknar jag träningsgemenskapen i teamet.

Hälsar monsterParisGunilla

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s