Jag och min syster Camilla

Av: Niclas Fredin

Alla inlägg i ”Gustavs vänner”och kommentarer till Mattias och Anna har berört mig mycket och själv skrev jag ner dessa rader om min lilla historia som inte kan jämföras med familjen Holgersson. Att förlora ett barn är nog bland det svåraste man kan vara med om.

I samband med detta funderade jag över vad vi alla varit med om, samtidigt som det pratades mycket i teamet om vilka erfarenheter vi har och som vi kan dela med oss av. Själv tänkte jag nu göra det för er då detta är en gemensam beröringspunkt för oss inom Team Rynkeby.

944741_10151584785846903_785595783_nJag kom in lite senare i Team Rynkeby 2013 efter det att jag varit på en cykeltur genom hela Sverige. Vi var 8 st som cyklade från Riksgränsen till Helsingborg med målsättningen att samla in så mycket pengar vi kunde till förmån för Bröstcancerfonden. Vi hade då grundat en grupp som hette Rosalandet. Under 13 dagar cyklade vi mellan 18-25 mil om dagen och när vi landade på Berga industriområde i Helsingborg genomförde vi tillsammans med Lauritz.com en välgörenhetsauktion med saker som företag och privatpersoner skänkt till oss. Från det att vi cyklade från Riksgränsen gick startskottet för budgivningen och efter 13 dagar och 250 mil hade buden kommit upp i drygt 250.000 SEK!

Har man sedan cyklat från Riksgränsen till Helsingborg så tyckte jag att sista milen till Smygehuk var ett måste så hela Sverige blev avklarat…

155113_10151093086201903_1741626847_nJag fick sticka själv då ingen av de andra var sugna på att cykla längre. Totalt blev det 268 mil på cykel från Riksgränsen till Smygehuk med omvägen inom Stockholm.

Lite kort om mig själv:
Jag föddes 1968 i Lund. Vissa trodde att jag var kvarglömd, 58 cm lång och 5010 g med fötterna på kanten i spjälsängen.

Sedan 1997 är jag gift med Anette och vi har 2 barn Isak 12 år och Fanny 18 år. Vi bor i Hittarp utanför Helsingborg och jag arbetar som VD på företaget ScandStick, ett familjeföretag min far startade 1981. Vi tillverkar självhäftande laminat som används inom livsmedel och annan produktmärkning, vanligt uttryck för det vi gör är ”klistermärken”.

Flytten till Helsingborg gick när jag var 12 år och min familj bosatte sig då i Laröd. Där växte jag upp med mina föräldrar samt 3 syskon.  (Anette född -71, Camilla född -67 och Claes född -63 ). Under uppväxten var vi en familj i rörelse med allt från hästar, handboll, ishockey, motorcross, fotboll, golf och tennis. Detta har levt kvar och diverse nya idrottsformer har tagit plats som cykling, triathlon och skidor.

För att inte dra hela mitt livs historia så börjar jag där vårt besök på BUS gjorde att vi fick en gemensam beröringspunkt. Jag vet inte hur många inom gruppen som är drabbade av att en familjemedlem har cancer men jag tror att många av oss är påverkade direkt eller indirekt av detta. Ordet cancer blir så mycket mer känsloladdat när det gäller barn och ungdomar. Under vandringen i lokalerna på BUS och när vi lyssnade på Kees samt träffade ett av barnen som var inne för behandlingar i korridorerna kände man en blandning av hopp och förtvivlan och det var många minnen som rullade igång.

När det gäller mig personligen blev det en resa 28 år tillbaka i tiden, något som kändes som om det hände igår när Mattias berättade om sin situation. Det kändes verkligen som att jag återupplevde dessa minnen genom hans berättelse och bilder på Gustav. Min syster drabbades också av cancer och hennes symtom liknade de som Gustav hade när det gäller var cancern satt vid hennes insjuknande.

Här börjar min upplevelse
När jag och min syster Camilla klev in i tonåren blev det väldigt populärt att åka iväg och studera utomlands och många gjorde detta mellan 1:a och 2:a ring i gymnasiet. Innan detta så var Camilla väldigt ofta trött och läkare konsulterades. Hon befanns dock vara frisk och skulle bara vara vårtrött enligt läkaren.

Valet för oss båda blev studier i det stora landet USA och min syster som var väldigt duktig i fotboll kom in på en skola i Tucson, Arizona år 1984. Fotboll var på frammarsch i USA och konkurrerade med alla andra tjejsporter som softball, basket samt friidrott. Året började och allt var bara på topp med både skola och fotboll men Camilla kände något som kändes som en liten kula växa i hennes bakhuvud. Värdfamiljen var med henne hos en läkare 3 ggr under höst terminen men man konstaterade att det bara skulle vara ett inflammerat aterom.

Under tiden som gick brukade vi prata med varandra på telefon och vi brevväxlade. Det skilde endast 1 år mellan oss så vi hade i stort sett samma umgänge och nu blev det min uppgift att förmedla saker som hänt hemma i Sverige och vise versa med vad som hänt Camilla i USA. Inspirerad av hur hon upplevde sin tid i USA började jag själv jaga efter en egen upplevelse och ville också åka dit.

Efter att min syster varit där i 6 månader blev det min tur att välja vart jag ville åka, mitt val blev lite kallare breddgrader. Jag spelade ishockey redan som 6 åring och det var min passion i tonåren så valet blev delstaten Maine och en skola med inriktning på ishockey på schemat. På denna skola kunde man välja att gå sommarskola och det var inte för att höja betygen utan för att lägga grunden för den idrott man valt, så det gjorde jag!

Jag åkte över och körde sommarträning med skollaget och på så sätt kom jag in i den amerikanska vardagen innan skolan startade. Jag fick även en härlig tid med min värdfamilj som var den bästa!

Med anledning av detta så blev tiden väldigt kort som vi hade tillsammans från hennes hemkomst till det blev tid för min avfärd. I juni 1985 när Camilla kom hem hade kulan växt från en kula i storlek med en ärta till en halv tennisboll och hon hade svårt att ligga på rygg när hon skulle sova. Vår granne som var läkare rådfrågades och han ville att Camilla skulle komma till lasarettet direkt.

Det var så det började…
Diagnosen var embryorabdomyosarkom, en cancerform som redan finns i foster stadiet. Det är en barncancer som efter det att man blivit vuxen inte brukar utveckla sig till en cancer om en cellförändring går fel. En väldigt intensiv period började med operation i Malmö direkt och under hösten flertalet resor till Lund och Malmö med behandlingar för cytosatika och strålbehandlingar. Under hösten kom min pappa över för att besöka mig i USA och vid detta tillfälle berättade han om vad som hade hänt med Camilla.

Här var jag ensam i ett annat land och endast 16 år och nu skulle jag komma fram till ett beslut om vad jag själv ville göra. Frågorna snurrade i huvudet;

Skulle jag stanna eller åka hem? Hur farligt var det? Vad var nästa steg? Men som så ofta i den åldern sa jag till mig själv…Det fixar sig!!!

Tiden gick och vi fick besked i oktober att cancern spridit sig till lungorna och efter detta gick allting mycket fort.

13 december fick vi veta att det inte fanns något mer att göra och jag fick besked om att boka en resa för att komma hem då det inte fanns mycket tid kvar. Camilla fick en blodtransfusion för att klara julen, detta var en önskan från henne. Väl hemma snurrade allt kring frågor om framtiden och hur den skulle komma att se ut. En av dessa dagar bad Camilla mamma att komma in på hennes rum och hon hade vid det tillfället sorterat sina bilder efter privat och familj. Hon var medveten om att hennes dagar kvar hos oss inte var många och bad mamma att inte dela med sig av dessa privata bilder, de var endast till för oss.

Mina föräldrar skötte henne hemma med hjälp från lasarettet och en respirator för andningen.

29 december åkte Camilla in på Hbg lasarett. Vi var alla samlade i ett rum med Camilla och jag och min bror höll henne i varsin hand när hon dog natten 30 December 1985 endast 18 år gammal.

Kommentar från min mamma; Märkligt i denna sorg får man glädjas åt den fina tiden tillsammans och den sista hösten och sommaren blev både varm, innerlig och konstigt nog också rolig, vi var väldigt nära varandra.

 

Annonser
Det här inlägget postades i 2014. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s