Vice lagkaptens tankar…

Herrejisses!!! Det är bara en månad kvar till take-off!! Det är liksom på riktigt! Vi SKA verkligen ta våra gula cyklar och cykla hela vägen till Paris den 4 juli. 11 juli står vi alla i den franska huvudstaden och lyfter av glädje och stolthet våra cyklar mot skyn framför Eiffeltornet. Hur overkligt känns inte det??! Klarar vi detta??

Jag vet att det är möjligt, jag stod ju själv där vid målbågen förra året tillsammans med mina tre barn Gustav, Emil och Ellen och hade en pirrande känsla i magen och inväntade 2013 års lag! Känslan när jag såg man mina barns pappa rulla in i täten tillsammans med Aron Andersson var obeskrivlig. Jag var så stolt och lycklig över att återse Mattias och alla de andra cyklisterna – att alla klarat sig helskinnade på sin färd genom Europa. Gustav och hans syskon var så glada över att återse sin pappa!

imagemålgång2

I år kommer min familj att stå där och vänta på mig när jag cyklar in vid Eiffeltornet! Det kommer att bli en fantastisk upplevelse. Men…någon kommer att saknas där i Paris. Min lilla Gussi kommer inte att kunna krama om mig och berätta på sitt eget lilla vis hur stolt han är över mig, hur fin och cool han tycker att jag är i mina gula kläder och ge mig en stadig ”high five”. Jag får nöja mig med hans ord han sa inför hela Kungsträdgården i Stockholm i höstas i samband med checköverlämningen  ”Du får se det så här mamma – jag finns precis här!” sa han och pekade på sitt hjärta. Ja, så får det vara; han finns i mitt hjärta och jag kommer att ha honom med som en liten vacker skyddsängel hela den långa vägen ner till Paris. Se filmen från checköverlämningen här : 

Innan Gustav blev alltför sjuk, så skrev han ”Jag är med dig” på min cykel. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig när det är tufft ute på vägarna, när orken tryter och det gör ont i kroppen. Jag har testat att försöka få styrka genom att titta ner på ramen vid ett par tillfällen. Första gången var i en äckligt brant och lång backe i Båstad. Den skulle vi cykla upp för direkt efter att jag gjort en praktvurpa och jag var något skakig. Den gången funkade det inte alls, jag fick inte någon hjälp utan det blev motsatt effekt. Mitt i backen började jag gråta och hulka. Kombinationen gråt, hulkande, brant backe gör inte gott för syreupptagningen kan man säga! Jag tog mig upp för backen men fick ett smärre ”bryt” där uppe på krönet. Tack och lov så stod mina kära lagkamrater där uppe och väntade på mig och jag fick varma kramar och tröst. Det var en skön känsla! Andra gången var under vårt träningsläger. Direkt efter lunch skulle vi bestiga Söderåsen med våra gula velocipeder. Undertecknad hade nog ätit liiite för mycket av den delikata maten som serverades… det tog liksom STOPP! Blodet var i magen i stället för i mina ben. Jag halkade efter och kände mig svag, usel, kass, arg, besviken över att jag inte orkade. Inte heller då hjälpte Gustavs ord på ramen. När det var som värst känner jag en hjälpande hand i ryggslutet, en stark hand som hjälpte mig upp för backen. Den hjälpen värmde och jag tog tag i mig och cyklade som en oljad blixt resten av rundan. Jag får försöka att ha en strategi med Gustavs ord. Jag får ha dem i hjärtat och sluta att titta på ramen.

Vart vill jag komma med detta? Ja, vad jag vill säga är att jag är så oerhört glad och stolt över mitt lag! Det finns så mycket värme och kärlek bland dessa människor som jag inte ens kände för ett år sedan. Jag har under vårt projekt genomgått det svåraste en människa kan gå igenom. Jag har förlorat mitt barn. Cancern vann efter drygt elva års kamp! Under hela projektet har jag känt ett massivt stöd från hela laget. Laget har varit min ventil, min räddning och min energigivare under min svåra tid. För det vill jag tacka alla mina lagkamrater!

Nu laddar vi inför Tour de Paris 2014. Många (inkl. jag själv) har redan ångest över hur vi ska få plats med hela den stora packningen i den lilla lilla lilla svarta väskan vi alla fått sponsrad. Vad får man inte glömma? Hur blir vädret? Hur ska vi göra för att kunna tvätta våra svettiga kläder? Vilken rumpsalva är bäst? Hur mycket energitillskott behöver man packa ner och vilken sort ska man ha?

Vi cyklar på för fullt och vi har några långpass kvar innan det är skarpt läge. På nationaldagen skall vi cykla Björnekullatrampen i Åstorp. Det blir en liten nätt runda på 12 mil. Några skall köra Vätternrundan nästa helg, andra stannar hemma och cyklar. Så, när ni ser oss ute på vägarna – håll ut, kör förbi försiktigt, och vinka till oss – så vinkar vi tillbaks!

Förberedelserna är i full gång inför vår avfärd från Helsingborg den 4/7. Vi hoppas att så många som möjligt kan komma och vinka av oss. Vi lovar att det kommer att bli en kul förmiddag tillsammans med oss!

 

Anna Holgersson

Vice Lagkapten

Team Rynkeby Helsingborg 2014

Annonser
Det här inlägget postades i 2014. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vice lagkaptens tankar…

  1. Frida skriver:

    Kärlek och värme❤️

  2. Mia Persson skriver:

    Anna, min vän jag kan inte sluta gråta, mina tårar trillar på mina kinder och jag är så djupt ledsen när jag läser om dina tankar och känslan du beskriver. Det gör så ont i mitt hjärta och då kan jag inte föreställa mig hur er vardag utan Gustav är. Men en sak ska du veta Anna: att du och Mattias har verkligen kämpat på alla sätt och vis. Om någon kommer klara resan till Paris så är det ni! All kärlek till er familj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s