Den bästa dagen i vårt liv?

Den bästa dagen i vårt liv?
Förra årets cykling till Paris var en sådan njutning. Universum ville oss väl och vi bjöds på strålande sol, milda vindar och rätt ofta medvind. När jag bestämde mig för att vara med i Team Rynkeby ett år till undrade många om det var möjligt att ”överträffa” den fantastiska resa som vi hade haft. Jag svarade att det inte går att göra samma resa två gånger. Det kommer att bli en ny resa. En ny utmaning. Och oj så rätt jag hade!

Naturligtvis hoppas man på sol och värme när man bestämmer sig för att cykla genom Europa i mitten av juli. Men visst – regn kan ju förekomma. Jag hade två önskningar framför alla andra – låt oss alla komma fram helskinnade och låt det inte regna när vi ska cykla backar i Belgien! En uppförsbacke kan vara rätt kul – mest eftersom de långa härliga utförslöporna blir som en belöning för svetten. Dock inte när det regnar. Regn gör vägbanan halare, bromsarna tar dåligt och sikten försämras.

Imorse vaknade vi och tittade ut genom fönstret. Naturligtvis regnade det! Ett sådant där regn som är perfekt för ”ligga under täcket hela dagen”. Ett sådant regn när det sista man vill göra är att ge sig ut och cykla. Men nästa hotell ligger 120 km bort och vägen går över Ardennerna. Vi har inget val!

Eller – jo. Det har vi. Vi kan alltid välja vilken inställning vi har till utmaningar. Jag och Room mate Helena bestämde att – banne mig – detta ska bli en kanondag! Dagens soundtrack fick bli Marie Fredriksson ”Det här ska bli den bästa dagen i mitt liv”.

Hur är det möjligt att regna så mycket? Det slutade liksom ALDRIG!!! Inget uppehåll. Ingen ljusning. Mer än 2500 höjdmeter. Jag minns hur solen stekte förra året. Jag minns hur vi kämpade. Hur trött och sliten jag var och hur det – efter 30 km – kändes helt omöjligt att kunna cykla ytterligare 90 km med dessa backar. Vid samma plats i år inser jag – konstigt nog – att jag själv, liksom resten av gänget faktiskt är fräschare och piggare. Trots gårdagens hårda slit. Trots vädret.

Jag inser också att det ju faktiskt går rätt bra att både cykla uppför och nedför backar även i ösregn. Detta är dagen då jag omvärderar en massa ”sanningar”. Plötsligt jublar jag när det kommer en backe. Äntligen blir jag varm. Nedförsbackarna vill jag gärna slippa – det är så kallt när allt är blött, när termometern emellanåt sjunker ner mot ynka 6 grader och många fryser så de skakar. En enkel sopsäck visar sig vara det mest effektivt värmande klädesplagget (svindyra jackor av GoreTex går tex fetbort) och kontrastglasögon gör världen vacker! Dessutom undrar jag hur jag i så många år har kunnat glömma att varm nyponsoppa är världens godaste dryck!

Idag har vi verkligen kämpat och många har verkligen fått utmana sig själva. En del har utmanat sig att bita ihop och cykla lite längre än vad de trodde de skulle orka. En del har svalt sin stolthet och tagit emot en hjälpande hand från en något piggare lagkamrat. För en del har utmaningen bestått i att våga lyssna när kroppen sätter stopp och fatta det kloka beslutet att åka bil trots att drömmen och viljan att cykla är så stark. Jag själv är mest nöjd med att ha inte bara ha tagit mig igenom denna dag, utan att faktiskt kunnat ha skoj och må bra mest hela tiden.

Men alltså – ”Den bästa dagen i mitt liv”? Knappast! Tack och lov. Dagens soundtrack borde ha varit Monthy Python’s ”Always look on the bright side of life”. Eller möjligen Vanilla Ice – ”Ice, Ice baby”.

Carin Cronström

20140709-203002-73802218.jpg

20140709-203012-73812249.jpg

20140709-203012-73812388.jpg

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s