Barncancertrampet 23 augusti

imageKombinationen cykling med fika för ett välgörande ändamål kan ju bara bli toppen, tänkte vi den där lördagen förra året när vi stod på startlinjen till Barncancertrampet. Jag med min racer och min käraste Linda med sin 20 år gamla (slitna!) damcykel. Eftersom jag är lite nyfiken på Team Rynkeby så passar jag på att prata lite med deltagarna som står vid starten. Men vi blir snabbt avbrutna av HD och jag ställer såklart gärna upp på en snabb intervju och fotografering. Innan vi cyklar iväg berättar jag för reportern om vilken underbar ide det är med cykling i gemenskap och samtidigt samla in pengar till cancersjuka barn.

Solen strålar och det finns inte ett moln på himlen. Vi är ett glatt gäng som cyklar iväg i lugnt och skönt tempo. Det finns inget krav på fart utan alla kör efter känsla och ork. Vi behöver inte vara oroliga för att energin tar slut trots en och annan uppförsbacke! Depåerna ligger tätt!

imageInnan vi vet ordet av har vi tagit oss till Domsten där vi hoppar av cyklarna och blir bjudna på glass och dricka, bananer och godis. Ja, en hel glassbil fanns på plats till alla barns förtjusning! Jag lägger märke till hur glada och fulla med energi alla Team Rynkeby-människorna är! Om det är för att de ”nallat” på glassen eller för att de är med i teamet vet jag inte än. Mätta och glada fortsätter vi cykelturen. Linda hänger med bra trots sin tunga och gamla cykel med hjul som vobblar kraftigt. Men vi njuter vidare av landskapet och pratar glatt med andra cyklister som är på samma resa som vi!

Ganska snart befinner vi oss i Ingelsträde och här fortsätter frosseriet med kanelbullar och kaffe. Vi stannar bara till kort och fortsätter vidare. Nu börjar det blåsa en del och vi tar oss uppför en och annan småbacke. Jag får hjälpa Linda litegrann, men med tanke på att hon aldrig tidigare cyklat så långt så är hon riktigt duktig.

imageSista depån. Vi har hunnit till Döshult. Återigen är depån fylld med glada Rynkebyare som skrattar och skojar medan vi cyklister fyller på vattenflaskorna och slukar både en och två korvar med bröd. Resten av cyklingen funderar jag mycket på projektet .

När vi cyklar igenom målgången på Sundstorget har jag bestämt mig. Jag ska söka till projektet 2014. En vecka senare gick jag på informationsmötet för 2014 års upplaga och fick svar på många frågor. Bland annat varför de alltid verkade så glada och fulla av energi. Men det är en helt annan historia.

Start och mål för barncancertrampet, Sundstorget, Helsingborg.

Det viktiga nu är att inte missa årets upplaga av Barncancertrampet den 23 augusti.

Mikael”Axel” Sönne
Team Rynkeby Helsingborg 2014

Lördag 23 augusti

Längd: 40 km alternativt 20 km
Start: Mellan 8-10.00, Sundstorget, Helsingborg
Mål: Stänger kl. 16.00

Depåer: 3 st för långa rundan, 2 st för korta rundan
Första depån: Domsten – frukt och dricka
Andra depån: Ingelsträde – grillad korv och dricka (endast långa rundan)
Tredje depån: Mjöhult – kaffe/ dricka och kanelbulle
Utlottning av fina priser på startnumret.

Pris: 100:-/ person, 250:-/ familj sätts in på vårt konto hos Barncancerfonden (http://www.barncancerfonden.se/1309364070/). Vänligen ange namn vid betalning och ta med kvitto till starten. Du kan också betala på plats vid start.

Publicerat i 2014 | Lämna en kommentar

Carin minns den magiska incyklingen till Paris!

Strålande sol. Ett pärlband av gult lysande och lyckliga cyklister. Hejarop och spontanfotografering från glada parisare (och turister). En flodvåg av kärlek från en stor välkomstkommitté. Sommarvärme. Lycka. Stolthet. Ett överflöd av känslor. Lättnad. Tårar. Gränslös glädje. All kamp, alla svårigheter, alla motgångar är bortglömda. Jag firar med ljummen, men ändå svalkande, champagne och jag älskar alla!

eiffel2

Till slut fick vi den där avslutningen, segerintåget, som vi drömt om, men ändå inte riktigt kunnat föreställa oss. Till slut kände vi hur universum trots allt ville oss väl. Hur vädergudarna och himlens makter plötsligt bestämde sig att – nu har de kämpat nog i regn, kyla och motvind. De har fått lära sig ta hand om varandra när förutsättningarna är som tuffast. De har förstått att de klarar så mycket mer än vad de tidigare vågat tro. De har förmått hitta glädje och humor även när de varit som tröttast och mest uppgivna. Cykelturen genom Europa blev inte den solskenshistoria som de hade förväntat sig men inom dessa kämpar har en värme och strålkraft växt sig starkare dag för dag.

Denna sista dag började – precis som de flesta dagar denna vecka – med ösregn. Efter 40 km i ösregn nådde vi dagens lunchstopp som var uppdukat under tak alldeles intill en Sport outlet-butik (ett genidrag). Personalen i butiken trodde inte sina ögon när 50 plaskblöta svenskar i tajta brallor och stora sopsäckar fullkomligt invaderade butiken. Vattnet droppade när jakten på högst VP€ (värme per euro) satte fart. Snart ringlade kön lång för inköp av underställ, skidvantar, våtdräkt (!!!) och tjocka reflexjackor (gjorda för vägarbetare). Personalen tittade på oss med miner som signalerade både avsmak (Befogat – vi var sanslöst blöta, smutsiga och luktade förmodligen allt annat än gott) och förundran (tokiga svenskar som cyklar till Paris i det här vädret). Steg för steg förvandlades vi till ensopsäckar komisk syn. Ett helt kompani med reflexjackor/soppåsar i alldeles för stora storlekar. Vakten skrattade så han tjöt. Det gjorde vi med. Och på något sätt blir denna händelse för mig en symbol för denna resa. Vem kunde föreställa sig att bästa shoppingfyndet på franska sommarsemestern skulle vara en illrosa underställströja? Jag tror inte någon av oss hade anmält sig till en cykelresa på 125 mil om vi från början visste att vi skulle cykla nästan 100 av dessa mil i ösregn, att vi skulle frysa så mycket så att till och med Sveriges meste cyklist Bernt Johansson pratar om värsta upplevda cykelförhållanden. Jag tror ingen av oss skulle vilja vara utan denna resa.

Vi lyckades inte fullt ut njuta av alla fantastiska vägar, byar och vyer vi passerat men vi återvänder med nya lärdomar, nyupptäckt inre styrka och kanske också en ändrad syn på oss själva, av varandra och på prioriteringar i våra liv. Vi tar med oss glada minnen från stämningshöjande (värmehöjande) allsång och dans i tyska tvätthallar och belgiska lador. Vi har lärt oss att en enkel sopsäck kan vara mer värd än en dyr Goretex-jacka. En kram kan förmedla värme, trygghet, uppskattning, kärlek och glädje. Ett snällt ord eller en lätt hand i ryggen kan ge precis den kraften som behövs för att någon ska våga tro på sig själv. Även när det är som mörkast och jobbigast – det finns alltid ljusglimtar. Det går alltid att hitta anledningar att skratta. Efter regn kommer – så småningom – solsken.

Denna sista dag kom solen fram när vi hade 5 km kvar på vår cykeltur som har tagit oss från Sundstorget i Helsingborg till Place Vauban i Paris. Vi cyklar förbi Sacre Coer, Triumfbågen, Eiffeltornet, Louvren och kan till slut skymta den guldglänsande kupolen över Invaliddomen. Solen värmde skönt och vi strålade i kapp.

grupp

I september 2013 träffades detta Team Rynkeby lag för första gången. Den 23 augusti 2014 arrangerar vi vårt sista event – Barncancertrampet. Teamet är det samma men personerna i det har förändrats. Ett år med Team Rynkeby är intensivt och utmanande. Ett år med Team Rynkeby är en inre resa mer än en cykeltur till Paris.

Ett stort tack till alla ni som på olika sätt har skänkt pengar, köpt armband/nallar, stöttat, peppat eller på annat sätt bidragit till mitt engagemang i Team Rynkeby/Barncancerfonden och vår kamp för livet.

Carin Cronström

cc

 

Publicerat i 2014, Uncategorized | 1 kommentar

Solrosornas dag!!!

Årets sista distanspass på 18 mil är avklarat, vi har cyklat ca 110 mil. Endast 8,5 mil återstår under fredagen.
Dagen har bjudit på värme, lite sidvind och i princip inget regn alls. En rejäl skillnad jämfört med föregående dagars kyla, ösregn och blåst. Vi njöt av det böljande landskapet och 17 grader i luften – alla var torra!

Det har som skrivits tidigare varit besvärliga väderförhållande några dagar men det har stärkt teamets fokus på att genomföra vår manifestation att cykla till Paris.
Vår mest rutinerade lagmedlem Bernt Johansson var t ex klädd med 7 lager kläder plus svart sopsäck under onsdagens prövning. (Han var inte den ende).

Vid ett fantastiskt fält med solrosor togs en kort paus och några härliga bilder – vi sken ikapp!

Idag gick vår rutt genom staden Pontavert där Tour de France skulle passera nån timme senare. Av den anledningen var gatorna spärrade så Gitte och Bernt fick förhandla med Gendarmeriet så vi kunde leda cyklarna förbi och fortsätta vår cykling.

Imorgon kl 0830 startar vi färden mot Paris för att sammanstråla med de övriga 1250 Rynkebycyklisterna. Det lär bli en mäktig defilering och markering i kampen mot barncancer. Det kan inte ens regn, blåst, skav eller Tour de France stoppa!

Henrik Nilsson

20140712-235028-85828024.jpg

20140712-235028-85828156.jpg

20140712-235028-85828329.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den bästa dagen i vårt liv?

Den bästa dagen i vårt liv?
Förra årets cykling till Paris var en sådan njutning. Universum ville oss väl och vi bjöds på strålande sol, milda vindar och rätt ofta medvind. När jag bestämde mig för att vara med i Team Rynkeby ett år till undrade många om det var möjligt att ”överträffa” den fantastiska resa som vi hade haft. Jag svarade att det inte går att göra samma resa två gånger. Det kommer att bli en ny resa. En ny utmaning. Och oj så rätt jag hade!

Naturligtvis hoppas man på sol och värme när man bestämmer sig för att cykla genom Europa i mitten av juli. Men visst – regn kan ju förekomma. Jag hade två önskningar framför alla andra – låt oss alla komma fram helskinnade och låt det inte regna när vi ska cykla backar i Belgien! En uppförsbacke kan vara rätt kul – mest eftersom de långa härliga utförslöporna blir som en belöning för svetten. Dock inte när det regnar. Regn gör vägbanan halare, bromsarna tar dåligt och sikten försämras.

Imorse vaknade vi och tittade ut genom fönstret. Naturligtvis regnade det! Ett sådant där regn som är perfekt för ”ligga under täcket hela dagen”. Ett sådant regn när det sista man vill göra är att ge sig ut och cykla. Men nästa hotell ligger 120 km bort och vägen går över Ardennerna. Vi har inget val!

Eller – jo. Det har vi. Vi kan alltid välja vilken inställning vi har till utmaningar. Jag och Room mate Helena bestämde att – banne mig – detta ska bli en kanondag! Dagens soundtrack fick bli Marie Fredriksson ”Det här ska bli den bästa dagen i mitt liv”.

Hur är det möjligt att regna så mycket? Det slutade liksom ALDRIG!!! Inget uppehåll. Ingen ljusning. Mer än 2500 höjdmeter. Jag minns hur solen stekte förra året. Jag minns hur vi kämpade. Hur trött och sliten jag var och hur det – efter 30 km – kändes helt omöjligt att kunna cykla ytterligare 90 km med dessa backar. Vid samma plats i år inser jag – konstigt nog – att jag själv, liksom resten av gänget faktiskt är fräschare och piggare. Trots gårdagens hårda slit. Trots vädret.

Jag inser också att det ju faktiskt går rätt bra att både cykla uppför och nedför backar även i ösregn. Detta är dagen då jag omvärderar en massa ”sanningar”. Plötsligt jublar jag när det kommer en backe. Äntligen blir jag varm. Nedförsbackarna vill jag gärna slippa – det är så kallt när allt är blött, när termometern emellanåt sjunker ner mot ynka 6 grader och många fryser så de skakar. En enkel sopsäck visar sig vara det mest effektivt värmande klädesplagget (svindyra jackor av GoreTex går tex fetbort) och kontrastglasögon gör världen vacker! Dessutom undrar jag hur jag i så många år har kunnat glömma att varm nyponsoppa är världens godaste dryck!

Idag har vi verkligen kämpat och många har verkligen fått utmana sig själva. En del har utmanat sig att bita ihop och cykla lite längre än vad de trodde de skulle orka. En del har svalt sin stolthet och tagit emot en hjälpande hand från en något piggare lagkamrat. För en del har utmaningen bestått i att våga lyssna när kroppen sätter stopp och fatta det kloka beslutet att åka bil trots att drömmen och viljan att cykla är så stark. Jag själv är mest nöjd med att ha inte bara ha tagit mig igenom denna dag, utan att faktiskt kunnat ha skoj och må bra mest hela tiden.

Men alltså – ”Den bästa dagen i mitt liv”? Knappast! Tack och lov. Dagens soundtrack borde ha varit Monthy Python’s ”Always look on the bright side of life”. Eller möjligen Vanilla Ice – ”Ice, Ice baby”.

Carin Cronström

20140709-203002-73802218.jpg

20140709-203012-73812249.jpg

20140709-203012-73812388.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Som i ett töcken….

………som i ett töcken, mina minnen är av denna dag av – väta. Herregud, tio timmars slagregn. I 14-gradig kyla. Allt flyter samman i en strid ström av blött.
Nåja, så förfärligt var det ändå inte och vissa fragmentariska minnen går att fiska upp ur det fördunklade.
Vi kom alla fram, glada, lyckliga men inte rena och tyvärr inte riktigt hela. En tradig rälsvurpa (för er som inte vet, räls blir snorhalt. Som om någon illvillig kanlje smort in dem med siliconsåpa) som renderade oss en del skador. En hjärnskakning, två skadade axlar, en armbåge (som tyvärr i skrivande stund kan vara frakturerad. Vet ännu inte) och en saftig lårkaka. MEN trots detta elände hördes inget knorrande. Inget pipande gnäll eller klagosång. Enastående. Trots att de flesta av oss nog aldrig frusit så till den milda grad som idag.
Pour quoi mes amis? Vi är en stark samling viljestarka individer som har den stora ynnesten att ha utrustats med ett serviceteam i världsklass. De bär oss på sina axlar. På sina bara armar. Lyfter och stärker oss, ger oss ”gio mad, möd mad och mad i rättan tid” som idag bl. a. bestod av het Boef bourgignon, het blåbärssoppa och drivvis med snask.
Mur de Huy (än en gång – uttalas ”Myr dö oui”. Inget annat. Basta!) är ett kapitel för sig. Jag hade glömt hur jaddra brant den var. Gjorde misstaget att i det brantaste partiet ställa mig upp med den lilla konsekvensen att cykeln i det närmaste stegrade. Men annars var det uppiggande och som vanligt danande. Av alla de som gav sig på ”muren” klarade den absoluta majoriteten av den. Éloge pour vous!
Nu sitter vi alla på restaurangen och smörjer vårt krås. Välmående och mättade, de skadade möjligen undantaget. Vi får se i morgon hur de mår. Sannolikt blir det röntgas av i morgon bitti.
Lev så väl alla följare
Hvid ajfönen
Eder
Engevallo

20140708-225624-82584869.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vilodag á la Team Rynkeby

Tillsammans med en klarblå himmel, en strålande sol och en mild och svalkande vind styrde vi mot Holland i morse. Vi kryssade oss fram mellan måndagströtta Münsterbor, passerade ett gäng rödljus och vips var vi ute på landet. Detta är fjärde dagen på vår resa vilket börjar att kännas i så väl kropp som sinne. Någon har ont i ett knä. Många har ömma nackar. Ibland är det svårt att sova ordentligt. Ibland är det en utmaning att äta och dricka tillräckligt. Men det finns många som gör allt de kan för göra vår resa mot Paris till ett nöje;

– Med evigt leende och stor pondus kontrollerar vår MC-kille Mats trafiken och ser till att vi kan passera farliga korsningar på säkert sätt.

– Johnny, Kicki, Mia och David ser till att det med täta mellanrum bjuds på fantastisk mat, stora leenden och härlig underhållning – allt för att lyfta trötta cyklister.

– Bri gör ett tappert försök att värna om hygienen genom att kontrollera att alla händer spritas innan måltiderna

– Willy rattar lastbilen som är proppfull av mat och bagage.

– Strax efter klungan med cyklister rullar Peder och Ingemar i sakta mak, redo att rycka in när någon får punka, när växlarna rasslar eller om vattnet skulle ta slut.

– Först på plats vid varje hotell är Eva som snabbt snackar in sig hos hotellpersonalen och liksom tar över deras jobb för att incheckningen av ett helt gäng flamsiga och vimsiga cyklister ska gå så smidigt som möjligt.

– När vår fantastiska sjukgymnast Annika har en tillfällig paus i cyklingen, för hon en rullande mottagning där såväl massage, tejpning och akupunktur gör underverk för trötta muskler och stela nackar.

– I varje paus ringlar kön lång till vår massör Sandra som kompletterar sitt väldigt lugna och förtroendeingivade sätt med enormt starka nypor. Med mjuka tryck på ömma triggerpunkter kan denna tös få en vuxen man att gråta.

20140707-220352-79432257.jpg

Trots all denna utmärkta service, all förberedande träning, vackra vyer, gott sällskap och gynnsamt väder…att cykla till Paris är en resa för såväl kropp och själ. Med många timmar i sadeln varje dag finns tid för tankar och reflektion som kanske inte alltid hinns med i vardagen. Ibland är humöret på topp, ibland känns kroppen stark och pigg, ibland klingar skratten och tjattret. Ibland är det solsken och nedförsbacke med vinden i ryggen. Men ibland är det kämpigt. Någon är trött. Någon tycker att det går för långsamt. Någon missade ett kommando. Någon har ont. Någon är orolig. Någon otålig. Någon är ledsen. När tröttheten kommer, motivationen sjunker eller modet brister, minskar lätt toleransen vilket kan leda till vresighet och irritation. Vi är ett stort gäng med olika viljor, personligheter och erfarenheter och för de flesta av oss är detta äventyr en stor utmaning och en prestation som många ännu inte riktigt vågar tro att de kommer klara av. Vi har ett gemensamt mål och under färdens gång hittar vi sätt att hantera prövningarna vi ställs inför och våra olikheter. Vi lär oss att dra nytta av gruppens styrkor, ta hand om varandra och stötta varandra. Vi lär oss arbeta som ett lag.

20140707-220352-79432128.jpg

På dagens tur från Münster till Holland (Roermond) var det ett glatt och snyggt gäng som susade fram på de löjligt raka vägarna. Spikraka led. Fnitter och sång. Inte en enda backe. Lagom sommarvärme och härlig skugga på trädkantade vägar med slät asfalt. Efter 11 mil hade vi hunnit med frukostfika på tysk parkeringsplats, lunchpaus i gröngräset, ett antal ”pinke-pauser” (vätskebalansen är med andra ord återställd) utan att behöva svänga en enda gång. Typ. Efter en mjuk vänstersväng tog vi sedan sikte mot Holland och efter ytterligare 5 mil (och ytterligare en fikapaus) på nästan lika spikraka vägar, sken eftermiddagssolen skönt när vi rullade in framför hotellet i Roermond. Idel leenden och stolthet. Imorgon väntar Belgien och backar. Dessutom ska monstret i Huy (Muir de Hui) besegras.

20140707-220351-79431982.jpg

För tre månader sedan var det många i laget som aldrig hade suttit på en cykel. Trots att vi hade nästan 50 mil i benen när vi startade i morse har vi idag med lätthet och glädje cyklat 16 mil. Vi har kommit halvvägs mot Paris och hjulen rullar bara lättare och lättare. Även om alla ännu inte vågar tro det – det här gänget klarar vad som helst tillsammans. Allt! Även onödigt branta berg i Belgien. Tillsammans är vi starka. Tillsammans kämpar vi för livet.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så ni som grubblat på att söka, vad väntar ni på?

Hej alla, här kommer en uppdatering av dagen.

Vi har nu nått Münster efter 188 varma, blöta men härliga kilometer. Dagen har bjudit på en del mot- och kantvind, det senare vilket inte bara påverkar de främre i klungan utan även de bakomvarande. Men täta pauser, där det bjuds på allt från chokladdryck och nötcremé till massage och skoj från vårt eminenta serviceteam, ger en hjälpande skjuts i uppförluten.

När vi idag kom fram hade vi precis blivit nedstänkta av ett kort tyskt regnrusk när vi blöta, utmattade men lyckliga nådde vårt hotell Ibis i Münster nästan 40 mil efter vår landsättning i Travemünde. Vad som här väntar är inte den traditionella incheckning som ni, trogna eller nyfunna läsare, är vana vid. Här har vi vårt tidigarenämnda serviceteam vilka har checkat in oss och förberett att varmt välkomnande av alla skavda cyklister.

I vårt lag är vi nästan femtio cyklister varav det från föregående år är sju cyklister med även detta år. För mig är det första gången jag är med i Team Rynkeby, första gången jag cyklar till Paris och det är till och med första gången som jag i början av detta året satt mig på en racercykel. Som om det inte skulle räcka är det första gången jag träffat så många underbara, härligt underhållande och hängivna människor förenade i en grupp.

Det kanske finns några där ute i cyberspace (även kallat internet) som undrar vem jag är och hur det kommer sig att jag hamnade här.

Mitt namn det är Viktor och det visade sig snabbt att jag är yngst i laget. Lika snabbt bestämdes mitt smeknamn till lammet. Jag är förutom yngst dessutom snyggast. Snyggast i håret efter en halv dag under hjälm. Åtminstone bland oss rynkor.

Hur det kommer sig att jag är med i Team Rynkeby Helsingborg 2014 har en enkel förklaring. Jag fann detta välgörenhetsprojekt via internet. Tidigare hade jag hört talas om denna långa cykeltur till huvudstaden i Frankrike men inte mer detaljerat vad det innebar.

Vad det innebär är att lära känna fantastiska människor, kämpa tillsammans mot ett mål – ett mål att samla in pengar till Barncancerfonden. Pengar till forskning om tumörer och för att ge syskonen till cancerdrabbade barn det stöd som behövs. Ha roligt ihop samtidigt. Skapa vänskapsband för livet och utöver detta träna. Träna hårt tillsammans för att klara av vår 1250 kilometer långa strapats. Så fantastiskt är det.

Så ni som grubblat på att söka, vad väntar ni på?

Viktor Månsson

20140707-000135-95667.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar